Hur ska man förstå det som händer i Syrien? Antalet personer med tvärsäkra åsikter är betydligt större än de med djupa kunskaper om landet. Samma sak gällde för Libyenkriget ifjol. Medias rapportering som gjort den ena sidans syn på saken helt till sin.

Till skillnad från rapporteringen från Libyen, har det faktiskt hörts några få avvikande röster på senare tid. Kanske för att man anar att resultatet av kriget i Libyen blev den som kritikerna varnade för: ett land i kaos.

Det finns idag alternativ till NATO:s version på nätet. Man kan ta del av den ryska synen, den iranska, ett antal USA-kritiska journalister, och framförallt en mängd bloggar. Om man pysslar ihop de två sidornas versioner, framträder en mycket komplicerad bild.

Massmedias bild, USA:s, NATOs och EUs bild, är lika enkel som kalla krigs-bilden av det ofria, kommunistiska Öst. Assad är en blodtörstig diktator som av någon anledning gillar att slakta sitt folk. Oppositionen vill ha demokrati och störta tyrannen. Väpnat uppror är helt ok och ska stödjas!

Men det är många pusselbitar som försvunnit ur den här bilden. Oppositionen är t.ex. inte enad, vilket Carl Bildt erkände häromdagen. Fast slutsatsen var att “vi” bör få dem att enas! Varför? Vadå blanda sig i ett annat lands inre angelägenheter…

Varför är Qatar och Saudiarabien så ivriga att inför demokrati med vapenmakt i Syrien? Borde man kanske inte börja med att göra det i sina egna länder?

Varför strömmar det in islamistiska kämpar, som slogs i Libyen till Syrien? Vill de också ha demokrati?

Vad är Turkiet ute efter? Vilken betydelse har kurdfrågan?

Kan USAs iver att byta regim i Syrien hänga ihop med att man vill ändra maktbalansen i regionen? I spelet mellan USA, Israel, Turkiet, Iran, Irak och Saudiarabien är nog vaktslåendet kring de mänskliga rättigheterna en underordnad faktor.

Kritikerna av Västs politik har, anser jag, helt rätt i att vara mot Västs politik att genom uppmuntran till inbördeskrig få till stånd västvänliga regimer i Mellersta Östern. Men när man gör det så faller man ibland i fällan att idyllisera de sittande regimerna. Qaddafi och Assad idylliseras som motståndshjältar utan större brister. Så enkelt är det inte. Anledningar till opposition saknas inte.

Folken även i dessa länder har rätt att göra upp räkningen med sina förtryckare utan inblandning från främmande makter. Men vad Väst gör idag är att fördröja en verklig demokratisering. Varför? För att man inte vill ha en sådan.

Det vi bör göra idag är alltså att motsätta oss Västs krigspolitik. Solidaritet med folken i arabvärlden och Mellersta Östern innebär inte att låta bomberna falla över dem.